Jag skrev ju i tisdags om lugnet på tåget vilket var helt fel när jag skulle åka hem på eftermiddagen. Jag satt på nedvåningen (ja här har tågen två våningar) ganska nära utgången fast en vägg framför mig och området vid utgången. Jag kunde ändå höra en kvinna prata och skälla, full så klart, jag kunde skymta henne ett par gånger och hon såg väldigt sliten ut. Jag hörde andra kvinnor prata som hade små barn med sig och jag såg en pappa med sin son i Lucas ålder i en vagn, han sa inte så mycket utan stog mest still vad jag såg. Tänkte inte så mycket på det förutom att jag som alltid förundras över dessa olyckliga människor som fallit så lågt. Jag tycker att man träffar på dem ofta här i Australien, mer än i sverige fast det kan ju vara på grund av att allt sker bakom stängda dörrar i Sverige och inte öppet bland allmänheten.
Tåget stannar så småningom vid en perong och jag kan höra den fulla kvinnan börjar skälla, You f***ing c**t, dont you dare leave me and your son now etc etc. Samtidigt ser jag pappan utanför fönstret gå i väg från tåget, fast utan pojken med sig. Sedan hör jag den fulla kvinnan igen, sorry mate, I am angry with you dad not with you. Då förstår jag att pojken i vagnen är hennes son. Denna näst intill stupfulla kvinna är alltså själv kvar med sin 2åriga son på tåget. Mitt stopp kommer strax efteråt, jag går av tåget och lämnar denna lille pojke åt sitt öde precis som alla andra också gjorde. Jag har tänkt på dem mycke sedan dess. Jag tänker på den lilla pojken som inte har någon trygghet hos sin mamma, och kanske far illa på många sett.
Jag tänkte på honom när jag plockade upp Lucas från dagis på eftermiddagen, han var mycket trött och hungrig denna dag, och efter sin mat ville han ha mycket kramar och mys i soffan innan han skulle gå och lägga sig. Får den lille pojken från tåget någonsin känna sig trygg utan oro? Det gör ont i magen när jag tänker på dem och att jag bara gick där ifrån. Fast jag vet inte vad jag skulle ha gjort heller. Så många trasiga människor det finns!
Lucas läser bok och myser i soffan |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar