Att prövas

Sitter och reflekterar. Idag prövas jag två gånger. En prövning är över den var tuff men jag känner mig ändå nöjd. Jag skakade av anspäning efteråt fast med ett leende på läpparna. Om någon timma kommer nästa, jag sitter nu och försöker omfokusera på nästa prövning.

Ibland är det bra att bli ifrågasatt, att behöva svara på svåra frågor över mitt eget beteende, att bli tvingad till att reflektera. På så vis återknyter man till sig själv och inser att man kanske inte är så tokig ändå och inser de områden jag borde jobba lite till på.

Refocus in progress

Bröllop

Vilket härligt bröllop vi var på igår! Både själva ceremonin och reception efteråt var på ett ställe med en stor balkong ut mot älven med underbar utsikt. För er som känner till serien Packed to the Rafters, så var vi på samma ställe som the "Boat Club" där Ben jobbar.

Inte illa

 Jag älskar att gå på bröllop, det är alltid så mycket känslor, man blir så rörd och otroligt lycklig. Det var så härlig stämning igår, massa god mat och massa barn i Lucas ålder så de roade sig så bra tillsammans att vi kunde äta, mingla och ha det gott utan att behöva springa efter en liten trollunge hela kvällen.

Något som jag tycker är intressant är att många tar det för givet att jag och C är gifta. Vi får ofta frågan om var och hur det var på vårat bröllop, inte frågan om vi över huvud taget är gifta. Sedan blir de så förvånade när de får reda på att vi inte är gifta. Hemma i Sverige är det ju ganska så vanligt att man inte ät gift även om man har barn eller varit ett par/sambos ett bra tag. Efter lite frågor eller några drinkar kommer kommentarerna, 'vi får nog ge C en spark i baken så att han frågar dig snart', eller 'visst vill du allt bli gift', 'hur ser ditt dröm bröllop ut'. Om det nödvändigt är någon av oss två som funderar mer på det där med bröllop och tycker att vi kanske skulle ta och gifta oss ändå så är det nog C och inte jag, det tycker dom är ännu märkligare.
Men vem vet, en dag kanske vi slår till.

Tänder ett ljus

Jag fick ett väldigt sorgligt besked  för ett par timmar sedan. Det var mitt kontor i Melbourne som ringde och berättade att en av våra medarbetare har gått bort.

Diane har precis firat sitt tionde år på jobbet. Hon har varit där sedan jag började för snart 5 år sedan. Hon var en sådan kvinna som alla tycker om, ja hon var lite högljudd, hade många privata samtal på telefonen som alla fick ta del av vare sig man ville eller inte, men man kunde inte bli irriterad eller arg på henne. Hon skrattade mycket, högt och ofta. Ett smittsamt skratt som fick mig att bli glad. Vi hade ofta mycket att prata om, även om hon är bra mycket äldre än mig.

Hon har arbetat hårt i sitt liv och såg fram emot att gå i pension snart. Hon och hennes man hade köpt ett lite torp som de höll på att renovera strax utanför stan.

Vi visste att hon var sjuk. Hon fick besked om att hon hade cancer för några månader sedan men bedyrade alltid när man frågade hur det var med henne, att hon hade den "bästa" formen av cancer om man nu var tvungen att ha cancer och att hon snart skulle bli frisk. Hon fortsatte att jobba trots cellgifter och andra behandlingar.  För ett par veckor sedan ramlade hon och bröt sitt ben och har sedan dess legat kvar på sjukhuset. Med jämna rapporter berättade hon att hon mådde hyfsat bra och skulle snart komma tillbaka till jobbet. Så trotts sin sjukdom blev jag chockad över beskedet idag och mycket ledsen.

Jag vet egentligen inte, varför jag berättar om henne här på bloggen, en människa som ingen av er känner. Men  på något sätt känns det bra att få skriva om det. Om henne.

Det får en också att inse hur bra man mår och vad mycket man tar förgivet. Idag ska jag tända ett ljus. För Diane. För hennes son och man. För alla som drabbats av den hemska sjukdomen.

Mål - saker att längta till

Jag måste alltid ha saker att se fram emot, liksom små delmål av roligheter på vägen. Om allt bara lunkar på och vardagen bara är samma och samma hela tiden blir jag snabbt väldigt uttråkad och får lite vardags ångest. Därför är det viktigt att hela tiden ha små och stora mål att längta till.

Detta är vad som gör mig väldigt glad och längtansfull just nu:

• En lång härlig sommar ligger framför oss
• Om bara 2 veckor ska jag och Claude ta en minisemester till Hunter Valley (ett vindistrikt utanför Sydney) över helgen
• En ute kväll med tjejerna är inplanerad inom kort
• Två kompisar från Sverige kommer till Sydney och hälsar på i December. En som till och med kommer för att stanna kanske
• Julen såklart och att vi ska åka och hälsa på hos ett par kompisar i deras hyrda beach house på de lediga dagarna mellan jul och nyår, härligt!
• Vi ska på Bröllop i januari
• Världens bästa mamma och pappa kommer på besök i 3 veckor i slutet på januari, åh vad jag längtar!
• Bröllops helg i Melbourne i februari
• Vi väntar på en ny liten människa som ska komma, Lucas kusin Astrid ska få en liten bror eller syster i mars.

Så himla mycket roliga saker att längta till! Jag blir alldeles varm när jag tänker på allt. 

Jobbmorgon

Lyssnar på Sommar i P1 med Clara Lidström (UnderbaraClara), samtidigt som jag försöker bygga en process för oberoende certifiering för ett statligt sjukhusbygge. Tur att jag är kvinna då så att ajg kan koncentrera sig på så skilt olika saker på en gång, haha.

Clara tar upp många interessanta ämnen i sitt program. Jag läser även hennes blog i mellanåt. Hon har gjort ett lite speciellt livsval, när hon har bosatt sig, vad jag förstår ganska så isolerat. Det livet har många fördelar som jag också skulle önska mig, många av mina vänner bor ju på landsbygden. Närheten till naturen, härliga sjöar, lugnet och djuren. Fast visst finns det många nackdelar att bo så med, den största anledningen till varför jag inte skulle vilja bo på det viset är för att jag är så otroligt mörkrädd. Löjligt? Visst, men jag känner ett lugn att kunna se och höra andra människor runt omkring mig och ljusen från husen mitt i mot, jag tycker om att kunna ta en promenad till samhället och se folk och aktivit runt omkring, det lokala caffet eller se barnen tjoa på fotbolls planen. Där emot skulle jag inte vilja bo mitt inne i en storstad igen. Ett lagom avstånd till stad och natur är bäst tycker jag.

Här, där jag bor nu, bor jag nästan perfekt(förutom avståndet till Sverige förstås). 30 min till centrala Syndey, 10 min bil till underbara ständer, en enorm national park runt hörnet, lumigt och kulligt. Det är ett helt ok utbud med cafeer och affärer, en härlig plats!

Vi gör våra egna livsval, utefter våra önskemål och det är det viktigaste.