Tänder ett ljus

Jag fick ett väldigt sorgligt besked  för ett par timmar sedan. Det var mitt kontor i Melbourne som ringde och berättade att en av våra medarbetare har gått bort.

Diane har precis firat sitt tionde år på jobbet. Hon har varit där sedan jag började för snart 5 år sedan. Hon var en sådan kvinna som alla tycker om, ja hon var lite högljudd, hade många privata samtal på telefonen som alla fick ta del av vare sig man ville eller inte, men man kunde inte bli irriterad eller arg på henne. Hon skrattade mycket, högt och ofta. Ett smittsamt skratt som fick mig att bli glad. Vi hade ofta mycket att prata om, även om hon är bra mycket äldre än mig.

Hon har arbetat hårt i sitt liv och såg fram emot att gå i pension snart. Hon och hennes man hade köpt ett lite torp som de höll på att renovera strax utanför stan.

Vi visste att hon var sjuk. Hon fick besked om att hon hade cancer för några månader sedan men bedyrade alltid när man frågade hur det var med henne, att hon hade den "bästa" formen av cancer om man nu var tvungen att ha cancer och att hon snart skulle bli frisk. Hon fortsatte att jobba trots cellgifter och andra behandlingar.  För ett par veckor sedan ramlade hon och bröt sitt ben och har sedan dess legat kvar på sjukhuset. Med jämna rapporter berättade hon att hon mådde hyfsat bra och skulle snart komma tillbaka till jobbet. Så trotts sin sjukdom blev jag chockad över beskedet idag och mycket ledsen.

Jag vet egentligen inte, varför jag berättar om henne här på bloggen, en människa som ingen av er känner. Men  på något sätt känns det bra att få skriva om det. Om henne.

Det får en också att inse hur bra man mår och vad mycket man tar förgivet. Idag ska jag tända ett ljus. För Diane. För hennes son och man. För alla som drabbats av den hemska sjukdomen.