Tomten av Viktor Rydberg

Jag älskar Viktor Rydberg's Tomten, den är så målande vacker! Till och med jag känna kyla och snön utanför husknuten när jag läser denna. God Jul ♥

Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma. Alla sova i enslig gård djupt under midnattstimma. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast tomten är vaken	Deep in the grip of the midwinter cold Stars send a sparkling light. All are asleep on this lonely farm, Deep in the winter night. The pale white moon is a wanderer, snow gleams white on pine and fir, snow gleams white on the roofs. The tomte alone is awake.
Står där så grå vid ladgårdsdörr, grå mot den vita driva, tittar, som många vintrar förr, upp emot månens skiva, tittar mot skogen, där gran och fur drar kring gården sin dunkla mur, grubblar, fast ej det lär båta, över en underlig gåta.	Gray, he stands by the low barn door, Gray by the drifted snow, Gazing, as many winters he’s gazed, Up at the moon’s chill glow, Then at the forest where fir and pine Circle the farm in a dusky line, Mulling relentlessly A riddle that has no key.
För sin hand genom skägg och hår, skakar huvud och hätta --- »nej, den gåtan är alltför svår, nej, jag gissar ej detta» --- slår, som han plägar, inom kort slika spörjande tankar bort, går att ordna och pyssla, går att sköta sin syssla.	Rubs his hand through his beard and hair, Shakes his head and his cap. “No, that question is much too deep, I cannot fathom that.” Then making his mind up in a hurry, He shrugs away the annoying worry; Turns at his own command, Turns to the task at hand.
Går till visthus och redskapshus, känner på alla låsen --- korna drömma vid månens ljus sommardrömmar i båsen; glömsk av sele och pisk och töm Pålle i stallet har ock en dröm: krubban han lutar över fylls av doftande klöver; ---	Goes to the storehouse and toolshop doors, Checking the locks of all, While the cows dream on in the cold moon’s light, Summer dreams in each stall. And free of harness and whip and rein, Even Old Pålle dreams again. The manger he’s drowsing over Brims with fragrant clover.
Går till stängslet för lamm och får, ser, hur de sova där inne; går till hönsen, där tuppen står stolt på sin högsta pinne; Karo i hundbots halm mår gott, vaknar och viftar svansen smått, Karo sin tomte känner, de äro gode vänner.	The tomte glances at sheep and lambs Cuddled in quiet rest. The chickens are next, where the rooster roosts High above straw filled nests. Burrowed in straw, hearty and hale, Karo wakens and wags his tail As if to say, “Old friend, “Partners we are to the end.”
Tomten smyger sig sist att se husbondfolket det kära, länge och väl han märkt, att de hålla hans flit i ära; barnens kammar han sen på tå nalkas att se de söta små, ingen må det förtycka: det är hans största lycka.	At last the tomte tiptoes in To see how the housefolk fare. He knows full well the strong esteem They feel for his faithful care. He tiptoes into the children’s beds, Silently peers at their tousled heads. There is no mistaking his pleasure: These are his greatest treasure.
Så har han sett dem, far och son, ren genom många leder slumra som barn; men varifrån kommo de väl hit neder? Släkte följde på släkte snart, blomstrade, åldrades, gick --- men vart? Gåtan, som icke låter gissa sig, kom så åter!	Long generations has he watched Father to son to son Sleeping as babes. But where, he asks, From where, from where have they come? Families came, families went, Blossomed and aged, a lifetime spent, Then-Where? That riddle again Unanswered in his brain!
Tomten vandrar till ladans loft: där har han bo och fäste högt på skullen i höets doft, nära vid svalans näste; nu är väl svalans boning tom, men till våren med blad och blom kommer hon nog tillbaka, följd av sin näpna maka.	Slowly he turns to the barnyard loft, His fortress, his home and rest, High in the mow, in the fragrant hay Near to the swallow’s nest. The nest is empty, but in the spring When birds mid leaves and blossoms sing, And come with her tiny mate.
Då har hon alltid att kvittra om månget ett färdeminne, intet likväl om gåtan, som rör sig i tomtens sinne. Genom en springa i ladans vägg lyser månen på gubbens skägg, strimman på skägget blänker, tomten grubblar och tänker.	Then will she talk of the journey tell. Twittering to all who hear it, But nary a hint for the question old That stirs in the tomte’s spirit. Now through cracks in the haymow wall The moon lights tomte and hay and all, Lights his beard through the chinks, The tomte ponders and thinks.
Tyst är skogen och nejden all, livet där ute är fruset, blott från fjärran av forsens fall höres helt sakta bruset. Tomten lyssnar och, halvt i dröm, tycker sig höra tidens ström, undrar, varthän den skall fara, undrar, var källan må vara.	Still is the forest and all the land, Locked in this wintry year. Only the distant waterfall Whispers and sighs in his ear. The tomte listens and, half in dream, Thinks that he hears Time’s endless stream, And wonders, where is it bound? Where is its source to be found?
Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma. Alla sova i enslig gård gott intill morgontimma. Månen sänker sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast tomten är vaken.	Deep in the grip of the midwinter cold, Stars send a sparkling light. All are asleep on this lonely farm, Late in this winter night. The pale white moon is a wanderer, snow gleams white on pine and fir, snow gleams white on the roofs. The tomte alone is awake.